Ett sista race

Jag stod där på startlinjen, hjärtat bultade som en galning i bröstet. Jag var omgiven av några av Sveriges bästa cyklister, alla med en målbild av att nå över mållinjen först. Jag var visserligen ingen amatör, men det här var något helt annat. Jag hade tränat i månader för att få vara med och tävla här, och nu stod jag äntligen här, redo att ge järnet.

Pistolen ljöd och vi sköt iväg som en flock raketspjut. Jag pressade mig framåt, benen skrek och lungorna brann. Varv efter varv, meter efter meter, kämpade jag mig förbi den ena efter den andra. Publiken jublade och jag fick en adrenalinkick som jag aldrig känt förut.

Men så, med bara några hundra meter kvar, hände det. Jag råkade nudda vid en annan cyklist och vi kraschade båda två. Jag kände en skarp smärta i axeln och armen, men jag kunde inte ge upp nu. Jag kämpade mig upp på cykeln och fortsatte cykla mot mållinjen.

Jag har aldrig känt mig så besegrad som jag gjorde den dagen. Jag nådde inte mållinjen först, men jag gav aldrig upp. Jag hade kämpat till slutet, och det var det som betydde något. Det här loppet var inte bara ett race om vem som var snabbast, det var ett race om min egen vilja och styrka.

Efteråt fick jag veta att jag hade brutit armen i kraschen, men det var något jag knappt tänkte på. Jag var för stolt över mig själv för att ha nått så långt, och för att jag aldrig hade gett upp. Det var ett ögonblick som förändrade mitt liv, och jag kommer aldrig att glömma det.

Så, om du någon gång står inför en utmaning som verkar omöjlig, kom ihåg mitt "sista race". Kom ihåg att allt är möjligt om du bara fortsätter att tro på dig själv och aldrig ger upp.